Livet vid bruket
Idag är Galtström en idyll, men när järnbruket var igång var det ett industrisamhälle där människorna arbetade hårt. Det är svårt att föreställa sig de arbetsvillkor och den arbetsmiljö som rådde på bruket under dessa tider.
Det hårda arbetet slet på kroppen och dunket från hamrarna var öronbedövande. Rök och koldamm slet i lungorna. En del av arbetet utfördes i en ofattbar hetta. Ofta handskades man med järn som var över 1 000 grader varmt och skyddsutrustningen var minimal. Arbetarna i jobbade i skift för att hålla produktionen igång. Man var ledig från lördag kväll till söndag kväll eller måndag morgon.
Det fanns många yrken, exempelvis krossare, huggare, rostbrännare, rostdräng och kolrisslare. Yrkena gick ofta i arv. Om pappan till exempel var smed blev sonen smedhalva, alltså en lärling som lärde sig yrket. Arbetarna var folk från omgivningarna som sökte sig till Galtström. När bruket startades i slutet av 1600-talet anställdes en del valloner från Frankrike och Belgien eftersom de var skickliga hantverkare.
1800-talet innebar industrialismens genombrott i Norrland. Arbetsmarknaden blev fri och människor strömmade till ställen där utkomst kunde erbjudas. Sågverkssamhällena vid kusten växte och kom att befolkas av människor som tidigare var vana vid att leva av jordbruk. Förändringarna kom till slut också till Galtström. Arbetarbostäderna och jordbruket anlades vid mitten av 1800-talet. Bruket fick sin första handelsbod 1873, som låg i herrgårdens kontorsflygel. Arbetarna organiserade sig fackligt och i nykterhetsrörelsen - logen Senapskornet. I dygdigheten levde bruksandan kvar.
Dunket från hamrarna fick marken att vibrera i en jämn rytm. Då hammarna - den nedre liksom den övre - var igång var det fyra stångjärnshammare som bearbetade järn. 1877 anskaffades till den övre hammaren vid Hammardammen en hammare som kallas mumblingshammare (från engelskans mumbling-mumlande). Vikten på en sådan kraftig hammare kunde vara 7 ton. Det berättas att varje gång hammaren slog var kraften så stor att dammarnas vattenytor krusades. Fiskarna som inte fick någon fisk kopplade detta till att hammarslagen skrämde fisken till Finland. Emellertid fanns det liknande järnbruk där med samma sorts hammarverksamhet.
Kvinnorna i Galtström arbetade i brukets jordbruk. De slet med höstskörden, mjölkade korna, jobbade i mejeriet och lade in fisk. Kvinnorna hade också det tunga ansvaret för hem och barn. Kvinnorna lagade mat, tvättade, passade barn, bakade och städade från tidig morgon till sen kväll.
Trots de långa arbetsdagarna fanns ibland tid och ork för nöjen. Jakt och fiske var populärt bland de som jobbade på bruket. 1880 fick bruket sin första orkester.
Livet i Galtström var hårt reglerat och de som arbetade här stod i beroendeförhållande till sin arbetsgivare. Bruksägarna ägde husen där de som arbetade bodde och handelsboden där de handlade sin mat. En del av lönen betalades i form av mat eller till exempel mjölkpoletter, som de anställda kunde handla för i handelsboden. Det fanns också ett visst trygghetssystem. När smederna inte orkade längre fick de övergå till enklare sysslor och kvinnor som blev änkor fick hjälp att klara sig.
Läs också en ögonblicksskildring över julfest i Galtströms Masugn från 1871 till 1905
John August Olssons visor
I gömmorna på Merlo fanns en anteckningsbok där John August Olsson tecknat ner dikter, sånger och tankar i huvudsak under 1916 och 1917.
1916 gjorde han, mitt under brinnande krig i Europa, värnplikten som malaj vid 8 kompaniet i Sollefteå. Det allvarliga läget i Europa verkar inte ha lagt sordin på den ”malajhumor” som sedan var rådande, så länge Sverige hade allmän värnplikt.
I boken skriver han också om den tristess som var förknippad med livet som malaj.
Mannen på bilden benämns August Olsson och är från 1920, så det är troligtvis rätt person.
Visa om 8 kompaniets befäl År 1916
Nedtecknad av John August Olsson, Galtström den 2 juli 1916.
- År 1915 när sommarns glans var slut, vi skulle ut på lägret för att få veta hut.
Men vad vi skulle göra ej någon visste av vi skulle ej exercera ej gräva skyttegrav. - Och när vi skulle skrivas i rikets rullar in, då kände vi oss sorgsna uti vårt håg och sinn.
Wi kände oss som fåglar uti en bur så trång, uti det liv vi börjat var dagen mycket lång. - Wi blevo då uppställda uti en korridor, vårt knog på regementet vi där nu skulle få.
Men timmarna blev långa att vänta på besked, från alla dessa gubbar som skulle var med. - Att blotta våra huvud ej någon tänkte på, vi trodde allesamman att det går bra ändå.
Men dagmajorn oss fråga så barskt och utan krus, om vi har mössan på oss i våra boningshus. - Ja när vi är i farstun var Nr 3ans svar, på våra huvud alla vi nog en mössa har.
Majoren måste skratta och sen han gick sin väg, och även 3an flina för han är inte feg. - Vi blevo sedan skickad till regementets kök, ty för malajer finnes där mycket släp och stök. På kompaniet 8 vi sedan skulle bo, för att i våra slafar om natten finna ro.
- Där lärde vi oss känna båd menig och befäl, kanon och junkarn styr där allt av sin egen själ. Vad Chefen där befaller knappt någon veta får, så har det nog florerat i många herrans år.
- Om icke vapenföra de håller trogen vakt, på deras friminuter de ständigt giver akt.
På natten smyger Lasse i logementet in, för att han ska få skriva i notesboken sin. - Men hur han går och snokar han lurad blir ändå, ty in i kroken kommer han ja det är vackert så. Han icke kunde märka att snickarn borta var, och rapportera sedan att alla voro kvar.
- När lördagskväll inträder han tar sin kappa på, och gorde sig i ordning att in i cellen gå.
I fyra mörka nätter han skulle ligga där, och vyssja sig till sömns om bara mattan bär. - Men när han gort ifrån sig nog fick vi veta av, att vi malajer alla var junkerns och hans slav. Till vakt vi blev uttagne uti vår korridor, för att ej någon till staden kunna gå.
- Men nu jag måste sluta min anspråkslösa sång, jag mera ska berätta för er en annan gång. Om vår furir Kanonen om junkern Bättiger, som ständigt för oss alla varit till besvär.
Slut.
Industri
Visa nedtecknad av John August Olsson, Galtström den 10 december 1916.
Melodi: Mossbelupen hydda står vid Heklas fot
1. Svarta rökmoln höja sig mot bärgens krön,
och en gråblek slöja vilar över sjön.
Skepp förtöja; båtar plöja sundets vatten av och an –
ångskorstenar höja sig, så långt man skåda kan.
2. Staplad plank och brädor kransa varje vik,
där och var framträder nogon stor fabrik.
Nu värkstäder, där förfäder hade sjöbod i var bukt –
och där i alla väder gror en vidrig lukt.
3. Ångbåtsvågor välla skummande mot strand.
Skutor seglen fälla, styrande mot land.
Plankor smälla; förmän skälla, vinschar pusta, gnissla fult,
och ångvisslor gnälla nästan var minut.
4. Timmer vart man skådar, timmer i var bom,
rikedom det bådar men och fattigdom.
Husen många – rader långa äro därom säker tolk.
I kasärnen trånga bor blott fattigt folk.
5. Arbetsstammen – fasta – utan hem och stöd –
Livets mål här får förkasta för en beta bröd;
såga lasta, icke rasta förr’n du stelnat i var lem.
Då dock genast hasta, sök upp socknens fattighem.
Slut