Järntillverkning

Lyssna.mp3

Malmen som användes i Galtström hämtades i stor utsträckning från gruvor i Mellansverige. Från början var tanken att använda malm från lokala gruvor, men malmen visade sig hålla för dålig kvalitet. Malmen från Alnön utanför Sundsvall innehöll t.ex. för mycket fosfor, vilket gjorde att järnet blev av dålig kvalitet. Galtström blev under en period till och med av med sin järnstämpel, ett svinhuvud, eftersom järnet höll för dålig kvalitet. Den nya stämpeln blev ett sammansatt G och B (Galtströms Bruk).
Malmen som levererades till Galtström lades in i stora fickor vid rostugnen. Där finns fortfarande gamla gjutjärnsskyltar som visar gruvornas namn, bland annat Stripa, Grängesberg och Utö.

Rostningen
Processen började med att malmen krossades för hand i knytnävsstora stycken, ett slitsamt arbete. Sedan rostades malmen i rostugnen för att få bort vatten och föroreningar som svavel och kolsyra. Rostningen innebar att malmen hettades upp, men inte så mycket att den smälte. Efter rostningen vidtog bokningen. I bokningen krossades malmen i valnötsstora bitar av en hammare. Hammaren drevs av ett vattenhjul. Senare användes en ångdriven stenkrossmaskin. Den rostugn som finns kvar idag byggdes 1890 och eldades med masugnsgas.

Masugnen
Efter bokningen var malmen klar för masugnen. Den 16 meter höga masugnspipan fylldes på uppifrån med malm och kol, som varvades i olika lager. Masmästaren var huvudansvarig för masugnsdriften och skulle se till att satsa råvarorna rätt. Malm från olika gruvor blandades för att järnet skulle få önskad kvalitet. Man tillsatte också kvarts eller kalk för att binda och separera de ämnen som man inte ville ha i järnet. Restprodukterna i malmen, som separerades från järnet, bildade slagg. För att höja temperaturen i masugnen blåste man i in förvärmd luft med hjälp av en blåsmaskin, som först drevs av vattenkraft och senare av en ångmaskin. Vid full drift var temperaturen 1 300 grader längs ner i ugnen. Slaggen flöt ovanpå järnet och efter några timmar kunde det flytande järnet tappas i formar från ett uttagshål i botten av ugnen. Slaggen tappades i ett hål strax ovanför. Järnet stelnade till tackor - tackjärn. En del av slaggen formades till block - slaggsten, som användes om byggnadsmaterial. Slaggstenen har många olika och vackra färger. Från skimrande blått och grönt till mörkare grått och svart. Orsaken till de olika färgerna är slaggens kemiska sammansättning, olika metallinnehåll samt stelningstemperatur och hastighet. Den slagg som inte blev slaggsten lades upp i slagghögar, så kallade slaggvarpar eller användes för vägbyggnad. Den nuvarande masugnen byggdes 1884. Att tillverka järn i en masugn är en reduktionsprocess som innebär att syret i malmen skiljer sig från järnet och förenar sig med kolet och bildar koloxid och koldioxid. Dessa gaser tillsammans med kväve bildar den brännbara masugnsgasen, som kunde tillvaratas och bli bränsle till ångmaskinen och rostugnen samt värmde blästerluften.

Vidareförädling av järnet
Tackjärnet, som producerades i masugnen, gick bra att använda till gjutning men inte för smide. En del av tackjärnet såldes, en del användes i brukets gjuteri och del förädlades till smidbart stångjärn. I gjuteriet tillverkades allt från fartygspropellrar till stekpannor.
För att järnet skulle kunna användas för smide måste kolhalten minskas från fyra procent till mindre än en procent. Det skedde genom att man smälte om järnet i en särskild ugn, den så kallade härden, varefter ytterligare kol pressades ut genom bearbetning i en vattenkraftdriven hammare. Järnet delades i bitar som smiddes till långa stänger – stångjärn. I denna form såldes järnet. En del av stångjärnet användes i brukets manufaktursmedja. Där tillverkades bland annat spik, gångjärn, yxor och hästskor, främst för brukets eget behov. Vid Galtströms bruk har det funnits två stångjärnshammare med tillhörande härdar. Den nedre vid masugnen och den övre vid Hammardammen.