Fler ansvarsarter
Här berättar vi om några fler av SCAs ansvarsarter och om vad de har för behov. Den svarta plattbaggen är till exempel beroende av en speciell sorts svamp som växer på brandskadade björkar, medan tallgråtickan trivs bäst i så kallade sandskogar som inte har varit kalavverkade.
Mindre frågeteckenbock
Mindre frågeteckenbock (Evodinus borealis) är bara ca 10 mm lång och har antenner som är längre än halva kroppen. Skalbaggen är klassad som sårbar i den svenska rödlistan och trivs bäst i gamla barrnaturskogar med långsamväxande granar.
Skalbaggens larver lever under löst sittande bark på klena stammar eller grövre grenar på gran och tall i skuggiga och fuktiga barrskogar. Träden är vanligtvis mer än 150 år gamla, trots att de inte är grova. Den fullbildade skalbaggen flyger under ett par veckors tid i början av sommaren.
För att gynna den mindre frågeteckenbocken är det viktigt att skydda fuktiga granskogar med död ved och gamla träd som har grov bark, skador och håligheter. Vid avverkning av granskogar ska man se till att lämna trädsamlingar på lämpliga ställen som får växa in i den nya skogen och åldras för att så småningom skapa lämpliga livsmiljöer.
Foto: Bengt Larsson
Tallgråticka
Tallgråtickan (Boletopsis grisea) är en marklevande svamp som bildar mykorrhiza med tallar. Den är klassad som sårbar i den svenska rödlistan. Den trivs bäst i så kallade sandskogar, som inte har varit kalavverkade. Sandtallskogar är näringsfattiga och består av torr sandig mark där det växer gles tallskog. Den här typen av skogar är ofta präglade av bränder.
Tickan gynnas av soliga, luckiga skogsmiljöer och det är därför viktigt att skapa variation mellan täta och öppna delar. Eftersom den trivs på mark som alltid varit trädbevuxen bör man inte göra en traditionell föryngringsavverkning. Däremot kan man i vissa fall använda alternativa metoder för att ta ut virke.
Det är viktigt att trädkontinuiteten bevaras och att lämna fröträd och trädgrupper så att trädens rotsystem bevaras. På så sätt kan svamparna flytta från en trädgenerations rötter till en annan och leva vidare. Tickan behöver även blottad mark med mineraljord och gynnas därför av naturvårdsbränningar.
Foto: Mikael Berg
Violettgrå tagellav
Violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana) är en hängande busklav som helst lever i granskogar som inte har slutavverkats på länge. Som många trädlevande lavar vill den gärna ha hög och jämn luftfuktighet, men inte alltför mörkt. Den är känslig för snabba förändringar av ljus- och vindförhållanden.
För att gynna den violettgrå tagellaven ser vi till att det finns gamla skogar i landskapet och sparar hänsynsytor vid avverkning, där träden får åldras och bli lämpliga livsmiljöer i framtiden.
Foto: Tomas Rydkvist
Slaguggla
Slagugglan (Strix uralensis) har ett vingspann på 100-125 cm. Den är klassad som nära hotad och förekommer framför allt i barrskog med öppningar i form av myrmark, vattendrag eller hyggen.
En klassisk slaguggleskog är en gammelskog med höga tallar och torra ihåliga högstubbar, så kallade skorstensstubbar, som de kan häcka i. Det tar många hundra år för en tall att växa upp, bli gammal, svampangripen, dö, brytas av och utvecklas till en skorstensstubbe. Skorsstensstubbar är därför mycket sällsynta. Ett sätt att hjälpa ugglorna, förutom att undanta gamla och relativt opåverkade tallskogsmiljöer, är att sätta upp holkar åt dem i lämpliga områden. SCA har till exempel satt upp tio holkar i västra Medelpad, i ett samarbete med Birdlife Medelpad.
Andra sätt att gynna slagugglan är att undvika skogliga åtgärder i närheten av deras bon under häckningsperioden och att se till att det alltid finns uppvuxna träd kring bona, så att ugglorna kan använda dem som sittplatser. Och de skorstensstubbar som finns ska man naturligtvis inte skada.
Foto: Göran Ekström
Svart plattbagge
Svart plattbagge (Laemophloeus muticus) är en skalbagge vars larver utvecklas i svampen brandskiktdyna (Daldinia loculata) som växer på brandskadade björkar. Inne i svampens kolsvarta runda fruktkroppar kan man hitta larver, puppor och färdiga skalbaggar.
För att gynna den svarta plattbaggen är det viktigt att utföra naturvårdsbränningar. Man bör också se till att det finns björkar som kan åldras och utsättas för skogsbrand i framtiden, så att skalbaggen alltid har tillgång till sin livsmiljö.
Foto: Lars-Ove Wikars
Flodpärlmussla
Flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) är starkt hotad och lever i vattendrag där det också finns öring. Den kräver klart, strömmande vatten som är näringsfattigt och har stabila pH-värden. För att värna flodpärlmusslan behöver man vara försiktig vid åtgärder i bäcknära skogar så att man inte försämrar vattenkvaliteten eller förstör botten i vattendraget.
Det är viktigt att till exempel lämna skuggande kantzoner vid avverkning, se till att sediment inte förs ut i vattendrag, undvika markskador i närheten av vattendraget och rensa anslutande diken på ett varsamt sätt.
Foto: Olle Hedvall
Du kanske också vill läsa om
ÅGP-landskap och ÅGP-arter
Vi har tagit fram tio ÅGP-landskap där det finns koncentrationer av ÅGP-arter med höga krav på sina livsmiljöer. Det ingår 30 ÅGP-arter i våra 203 ansvarsarter och de är särskilt krävande och behöver specifika skötselåtgärder. Genom att gynna dessa arter kan vi också gynna flera av våra andra ansvarsarter, eftersom de kan dra nytta av de åtgärder vi gör.
Skogen brinner – för naturens bästa
Naturvårdsbränning är en av de mest verkningsfulla naturvårdsåtgärder som vi kan göra. Genom att bränna skapar vi livsmiljöer för arter som gynnas eller är beroende av en brandpräglad skog för att kunna överleva.
Specialinsatser för sällsynta arter
För en del hotade och sällsynta arter krävs det specialinsatser för att de ska överleva och öka i antal. Många åtgärder gör vi i våra mångfaldsparker, medan andra görs på utvalda ställen där vi har hittat arter som behöver stöd. Mosippor, slagugglor och timmerskapania hör till de arter som SCA har hjälpt på traven. Här kan du läsa om några av våra åtgärder.