Träkol

Lyssna.mp3

Kolet har en viktig uppgift vid järnframställningen. Förbränning med hjälp av kol medför att syret som binder järnet i malmen avgår. Vid mitten av 1800-talet förbrukades 30 m3 (ca 5 ton) träkol per ton färdigt järn.

Träkolet framställdes i kolmilor. Kolet producerades av brukets egna skogar eller köptes från traktens bönder, som i kolproduktionen fick ett värdefullt bidrag till försörjningen.

En kolmila byggdes genom att veden kapades i lika långa längder, som restes och bildade kolmilans typiska form. När milan rests täcktes den med granris. Över granriset östes jord och kolstybb (finfördelat kol blandad med sand och lera). För att jorden inte skulle rasa försågs milan med ett antal tvärgående fack (slåar). Tändningen skedde via ett hål vid milans topp och draget reglerades genom ett antal hål vid milans fot. Under kolningen ansågs de tre första dygnen som de svåraste. Milan kunde ”slå” vilket innebar att det genom gasexplosioner i milans inre kunde uppstå stora hål. För att undvika att milan förstördes måste jord kastas i hålen och klubbas igen. Det gällde att reglera lufttillförseln till milan för att kontrollera kolningsprocessen. Det fick inte komma in för mycket syre så att milan började brinna. För kolaren gällde det att vara på sin vakt dag och natt.

Gick det bra var milan utkolad efter tre veckor, då all ved omvandlats till träkol. Milan revs under vattenbegjutning för att undvika att träkolen brann upp. Kolet fraktades vintertid i så kallade kolryssar fram till bruket, där det lagrades i stora kolmagasin i brukets omedelbara närhet.

I skogarna runt Galtström finns många kolbottnar, som är rester efter kolmilorna. En kolbotten känner man igen på att det är en cirkelrund yta med en låg jordvall runt omkring. Det växer ofta tätt med små granar på den och i jorden kan man hitta rester av träkol.