Med skogen som arbetsplats

Idag är Jonna Sundling 30 år och med sina OS- och VM-guld i sprint är hon den just nu mest meriterade skidåkaren i det svenska längdlandslaget. Framgångssagan började i den norrländska skogen, där hon än i dag helst befinner sig med skidor, rullskidor eller löparskor.

– Tänk att jag får ha skogen som min arbetsplats! Att skidåkning är mitt jobb gör mig så tacksam – särskilt de senaste åren har jag ofta tänkt: ”Wow, det här är på riktigt”, säger hon.

Trivs bäst i svenska skogen

Tränings- och tävlingsresor har tagit henne på många minnesvärda turer ut i världen, ofta med slående vackra landskap som kuliss.

– Men jag trivs nog ändå bäst i den svenska skogen. Och det är verkligen sant! Jag känner mig så hemma på svensk mark och njuter av att få ta på mig löparskorna och springa ut ensam, känna dofterna och höra fåglarna. Visst är det fantastiskt att komma ut och se annan natur, som i Alperna. Men jag och min sambo var i schweiziska Davos i jul och då åkte jag bara på tills han påminde mig att stanna och njuta av utsikten.

Hon skrattar vid minnet av hur lätt det är att bli blind för en vacker omgivning, men förmågan att fokusera är också det som har tagit henne till den idrottsliga toppen. Hon är den enda svenska åkare på damsidan som tagit sju VM-guld, lika många som legendaren och herrarnas rekordhållare Gunde Svan.

Skidspåret var inte givet

Med framgångsfacit i hand kan det vara lätt att tänka att idrottsvalet var givet. Barndomens kravlösa åkning utvecklades till ett intresse, men det var ändå inte självklart att hon skulle följa just längdskidspåret. Fotbollen lockade också, och styrketräning på gym. Mamma Marie anlitade en personlig tränare åt sin unga och ivriga dotter så att hon skulle lära sig att göra rätt och undvika skador.

– Jag har alltid gillat att röra på mig. Sitta still är inte min grej. Jag tänkte på det när jag stod i vallaboden häromdagen, hur mycket jag tycker om att arbeta praktiskt och fysiskt. Jag skulle nog hellre springa i skogen tre timmar med nollgradigt och regn än att tvingas sitta med papper på ett kontorsjobb, säger Jonna Sundling, och skrattar till igen.

När det var dags för gymnasieval var hon slutligen på det klara med att längdskidsporten var hennes främsta kall och under tiden på skidgymnasiet i Lycksele växte tron på att hon skulle kunna utvecklas, rejält. Den tydligaste brytpunkten inträffade vid junior–VM i Val di Fiemme 2014 när hon tog hem guldet i sprint. Enligt vissa kommentatorer ”pulveriserade” hon motståndet.

– Det var mitt sista år som junior, jag såg att jag hade min chans och så gick det så bra. Resultatet visade mig svart på vitt att sprint var min grej, att jag hade bra potential och möjlighet att utvecklas och bryta ny mark. Jag fick ett självförtroende som jag hade saknat och det gav mig motivation, säger Jonna Sundling.

Mot nya mål

Vyerna vidgades och efter gymnasiet år 2015 flyttade hon till Östersund, nära flera andra elitskidåkare och fina träningsmöjligheter. Men det fanns ett orosmoln. Det värsta en atlet inom uthållighetssport vet är att bli sjuk och det blev Jonna Sundling hela tiden. En tillvaro med över 60 sjukdagar per säsong höll på att sätta stopp för karriären när den precis hade börjat. Den kontinuitet i träningen som krävs för att hela tiden bli bättre var svår att upprätthålla. År 2017 fick hon till slut genomgå en operation för att ta bort halsmandlarna och därmed slippa en stor del av de infektioner som hon ständigt drabbades av. Och det har hjälpt.

Året därpå tog hon sin första världscupseger i sprint i norska Lillehammer. I december 2024 tog hon sin tionde, på samma plats.

– De gånger jag har vunnit stora lopp känns alla sjukdagar, skador och operationen som småsaker. Vem bryr sig, liksom? Sjukdagarna kan slänga sig i väggen för då vet jag att det har varit värt det.

Parallellt med sprintframgångarna har hon också börjat ta sig an längre distanser, med goda resultat. Skidåkningen är så mycket mer än segeryra och medaljer för henne.

– Den ger mig så mycket glädje tillbaka. Precis som när jag var liten älskar jag att få känna mig stark och röra på mig. Och så får jag lära känna så många nya personer, se så många platser och uppleva olika kulturer. Jag önskar att fler fick det, för det har utvecklat mig som människa väldigt mycket. Och när jag tänker på att det inte alltid kommer att vara så här så känns det lite ledsamt, säger hon.

OS gladaste fyra 

En av de mentalt mest utmanande och minnes-värda upplevelserna hittills hade hon under OS i Kina 2022. Covidpandemin pågick och längdlandslaget jobbade på i sin egen bubbla. Uppladdningslägret var långt, precis som vistelsen i Kina. Det var en tuff tid där laget blev som en familj när den riktiga familjen fick nöja sig med att heja på avstånd. Men när det var dags för sprint föll allt på plats – guldet var hennes. Som bonus blev hon fyra på tremilen, ett lopp hon inte tränat specifikt för.

– Jag tror att jag var en av de gladaste fyrorna någonsin! Först och främst var jag så lättad efter sprinten när allt bara stämde. Sen kändes min fjärdeplats – efter en lång bana i tuff terräng – som att jag vann där också.

När hon äntligen fick komma hem till Sverige igen var hon helt slut, men lycklig.

– Det hade varit en sådan enorm resa med massor av intryck och så fick jag dessutom lyckas så bra. Den perioden var en av de bästa tiderna i mitt liv och något som jag aldrig kommer att glömma, säger Jonna Sundling.

Steg för steg mot toppen

Tålamod, välövad mental styrka och förmågan att finna glädje i den dagliga träningen har steg för steg tagit sprintdrottningen till tronen. Som hon själv säger, det är inte alltid de stora stegen som är viktigast. Många, många små myrsteg i rätt riktning gör också skillnad.

För Jonna Sundling har själva utvecklingen alltid varit den viktigaste drivkraften och det är den fortfarande. Hon vill bli så bra som just hon kan. Inför varje lopp nollställer hon sig själv och tänker att hon står inför något helt nytt, vilket hjälper henne att behålla sitt fokus och göra sitt bästa där och då.

– Som liten hade jag aldrig de där drömmarna som många har, typ att bli lika stor som Charlotte Kalla. För mig är det en passion som har vuxit fram med tiden och blivit starkare och starkare i takt med min utveckling, säger hon.

Att i lopp efter lopp se Jonna Sundling explodera i uppförsbackarna och ofta dra ifrån sina motståndare där det är som tuffast är minst sagt imponerande. Samtidigt är hon känd för att vara en lugn och sansad person, eftertänksam och lite försiktig i sina uttalanden. Det var sambon, han som påminde om att njuta av utsikten, som propsade på att faktiskt ta fram medaljer och pokaler. Innan dess låg de nedpackade. Och det är han som har fått henne att titta på loppen i efterhand, i alla fall vissa.

– I början sa jag nej. Men nu kan jag faktiskt göra det och till och med tycka att det är härligt att se lopp där allt bara flutit på.

Då blir jag berörd och kan känna mig stolt över vad jag har åstadkommit. OS-finalen blir jag nog aldrig less på, till exempel.

Vill inspirera med glädje och styrka

När siktet hela tiden måste vara inställt på den egna prestationen, är det svårt att samtidigt ta in att man är en förebild för andra, berättar hon. Men många inspireras av Jonna Sundling, från den vuxna publiken i tv-soffan till barnen som själva just börjat kämpa med glidet i skidspåret.

– Jag glömmer ofta det, men ju bättre det går desto fler är det som känner igen mig, så klart. Jag hoppas att jag kan inspirera med glädje och styrka. Jag har själv inspirerats mycket av norska längdskidåkaren Marit Bjørgen för att hon var så muskulärt stark och kunde åka alla distanser. Det är viktigt att få se att alla ser olika ut och har olika egenskaper. Jag vill gärna kunna inspirera andra att vara starka tjejer som kan tackla utmaningar, vare sig det gäller femmilen på Holmenkollen eller en OS-sprint i Kina, säger hon.

Genom klubben Piteå Elit får hon också tillfälle att möta unga åkare från olika mindre klubbar på särskilda träningsdagar som brukar hållas efter de svenska mästerskapen.

– Det är så mysigt och får mig att färdas tillbaka lite i tiden till min egen barndom. De inspirerar mig också och det är viktigt både att vi får vara med dem och att de får vara med oss från landslaget, så att sporten lever vidare, säger Jonna Sundling.

Sociala medier och podcasts har också blivit en enormt mycket viktigare inspirations- och informationskälla under de senaste tio åren. Förutom att Jonna Sundling driver podden Vinterpasset med Charlotte Kalla och skidskyttesystrarna Hanna och Elvira Öberg, har hon sitt eget Instagram-konto och längdskidlandslagets nya konto i appen Wimt, bland annat.

– Där gäller det att hitta en balans, vilket inte är lätt. Jag ser mig själv som en idrottare och inte en influencer men det kan vara svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på. Det är viktigt med integritet för mig och jag väljer noga vad jag delar med mig av. Det får ju inte ta fokus från mitt jobb, säger hon.

Mental kraft, en framgångsfaktor

Balans krävs också när det kommer till att följa alla tillgängliga flöden själv. Vid viktiga tävlingar är beslutet enkelt: skroll-apparna raderas. När det är dags för sprintstjärnan att prestera måste all energi gå till just det och inte sippra ut på tankar om vad andra sysslar med. Att ta hand om den mentala styrkan har lika stor betydelse som den fysiska träningen och Jonna Sundling tar hjälp av sin mentala coach sedan många år. I dag kan det dock räcka att hon berättar problemet högt för coachen, och kommer fram till lösningen själv när hon hör sitt eget resonemang.

– Kontroll över tankarna har varit en nyckel för mig. Inför världscupen i Minneapolis 2024 blev jag irriterad över småsaker, som dåligt glid och en glömd väst. Men jag vände det och presterade dagen efter, när det gällde. Den förmågan tror jag alla kan ha nytta av i livet.
Tankekraften bidrog till guldmedalj i både sprinten och den första guldmedaljen i ett distanslopp för Jonna Sundling.

För att smälta de stora intrycken efter tävlingar och fylla på med mental näring trivs hon med att göra sådant som för många andra är ”vanliga saker”, men som ofta får stå åt sidan i hennes välplanerade atletvardag. Så fort tid finns vill hon helst umgås med familj och vänner, gå ut och äta middag, gå på konsert, baka bullar och vara med hunden DJ, en pigg jack russel-terrier.

– Sen är naturen väldigt viktig för mig och det kommer den nog alltid att vara oavsett vad jag tar mig an efter elitskidåkningen.