Tre syskon och en skog

Fastigheten, som ligger i Lillgranberg utanför Jörn i Västerbotten, har funnits i släkten länge. Alla tre syskonen är uppvuxna här och rör sig hemtamt i det trivsamma köket i den gamla Västerbottensgården, även om de inte har bott här permanent på många år. Utanför fönstret har snön redan börjat lägga sig runt gårdens olika byggnader.

– Gården var vår mammas barndomshem och hon och pappa kom så småningom att ta över den. Sedan skötte pappa skogen under många år. Vi barn fick hjälpa till med gården ibland, men främst med jordbruket och fåren. Pappa tog inte med oss ut för att lära känna skogen och involvera oss i den, så vi blev inte så skogskunniga, berättar Per-Erik.

Bosse och Lena nickar instämmande.

– När vi började tala om generationsskifte, efter att pappa hade gått bort, så hade jag mina farhågor, säger Lena. Ingen av oss hade arbetat praktiskt med skogen, och jag själv hade två små barn och var tveksam till vad jag skulle kunna bidra med. Jag hade inte heller något större intresse av skogen på den tiden. Men så var det en bekant som sa att jag var dum om jag släppte skogen och då började jag tänka i andra banor.

 – Jag kunde inte heller se mig själv jobba i skogen. Men känslan var ändå att vi skulle ha kvar skogen och försöka sköta om den på bästa vis, säger Bosse.

– Vi visste tidigt att om vi skulle ta över så skulle det vara tillsammans, för ingen av oss skulle klara av det på egen hand med tanke på vad det skulle kosta att lösa ut de andra, säger Per-Erik.

Hittade en bra lösning

Syskonen lyckades hitta en lösning med en blandning av både köp och gåva, som innebar att generationsskiftet inte skulle bli så dyrt. En del av finansieringen löste de med en mindre avverkning. 1996 blev fastigheten deras gemensamma. De tre bestämde redan från början att de inte skulle arbeta själva i skogen, utan leja för allt.

– Vi insåg snabbt att det inte skulle vara lönsamt att ta semester för att jobba i skogen. Vi kan inte hålla det tempo som proffsen gör, säger Lena.

– Och vi har aldrig ångrat oss, för med vårt sätt att hantera skogen så blir det inte betungande, poängterar Per-Erik.

Utsåg ställföreträdare

Syskonen enades också tidigt om att utse Per-Erik som ställföreträdare för fastigheten. Det innebär att han har rätt att bland annat underteckna kontrakt och föra syskonens talan i kontakten med myndigheter och virkesköpare.

 – Valet föll på Per-Erik då vi kände att han hade mest kunskap och var mer drivande. Men vi fattar alla beslut tillsammans, betonar Bosse.

 – Mitt mål är ju att driva fastigheten på rätt sätt med stöd av mina syskon, säger Per-Erik. Och jag brukar också delegera ut uppgifter till dem. Bosse har till exempel bäst koll på alla hus för han och hans familj har varit här mycket.

Sedan 2022 har de en ny skogsbruksplan som vägleder dem i skötseln av skogen. Den förra planen hade passerat ”bästföredatum”, så de var helt överens om att det var dags att skaffa en ny. På så vis kom de i kontakt med SCAs virkesköpare Urban Hellgren.

– Urban kom hit och vi gick tillsammans ut i skogen och tittade på både sådant som var gjort och sådant som behöver göras framöver. Till slut köpte vi ett paket av SCA, med plan och avverkning, markberedning och plantering, berättar Per-Erik och tillägger:

 – För oss är det viktigt att ha en person som känner till trakterna och att personkemin stämmer.

– Det har känts bra med Urban från start. Han är bra på att förklara och visa, så att vi förstår, konstaterar Lena.

Samma information

 Alla syskon har varsin kopia av skogsbruksplanen.

– Det är jättebra, för då har vi alla samma information, säger Lena. Då kan man kolla själv och fundera, och när Per-Erik kommer med något förslag så är det lätt att hänga med och prata om vad som ska göras. SCAs tjänst Skogsvinge är också toppen, för med Skogsvingeappen har man alltid skogen med sig oavsett var man är.

 – Jag använde till exempel appen när jag och en granne var ute och tittade till våra rågångar. Vi hittade igen de gamla rågångsmarkeringarna i skogen och då testade jag att jämföra med Skogsvingeappen för att se om gränserna stämde – och det gjorde de, säger Bosse.

Att det är roligt att äga skog tillsammans är syskonen rörande eniga om.

 – Det ger en samhörighet och gemensamma projekt, där man ständigt får lära sig nya saker, säger Lena. Och så är det ju kul när det trillar in pengar på kontot. Det ger guldkant på tillvaron och en viss frihet.

 – Och vi är faktiskt alltid överens, hittills har det inte varit några konflikter. Det tror jag bottnar i att vi lejer för det som ska göras, säger Bosse.

– Vårt mål är att förvalta skogen väl och göra åtgärder i tid, så att fastigheten blir attraktiv för den som en gång ska ta över, säger Per-Erik.

Gemensamma skogsdagar

Syskonen har gemensamma skogsdagar då de följs åt ut i skogen inför kommande åtgärder, och har då även med en rådgivare. Urban Hellgren har redan hunnit vara med på en sådan skogsdag.

 – Vi går ut och diskuterar och ser till att alla hör samma sak och kan ställa frågor, menar Per-Erik. Det skulle inte bli samma sak om bara jag gick ut och sedan skulle föröka återge all information.

– Att vara i skogen tillsammans är jättebra, för man både ser och tänker på olika saker. Nu får ni verkligen med alla perspektiv, vilket ger en bättre helhetsbild, säger Urban.

Per-Erik, Lena och Bosse har alla familjer med barn och barnbarn – allt som allt är de 26 personer. Det innebär vissa utmaningar när det gäller fastighetens framtid och ett kommande generationsskifte.

– Det är väl en fråga som vi inte har grävt djupare i ännu, men som vi behöver ta tag i, säger Bosse.

 – Vi vet inte heller exakt hur intresserade barnen är, säger Lena.

– Men det känns svårt att vara för många delägare. Vi är tre, vilket fungerar, men de skulle bli sex i nästa led. Det vet vi inte om vi tror på. Men vi behöver klura på det och hitta en bra lösning. Till dess fortsätter vi tre att sköta om skogen så att den växer och mår bra, avslutar Per-Erik.

Text: Misan Lindqvist Foto: Henke Olofsson