Stressa av med en alpackapromenad

Att Maria älskar djur går inte att ta miste på när vi kör in på Billabergets gård utanför Själevad, Örnsköldsvik, en fin och solig junidag. Det första vi möts av är en skock höns mitt på vägen och strax därefter kommer en katt strosande. Men det är djuren intill som fångar vårt intresse, för där står ett gäng alpackor – närmare bestämt 16 stycken fördelade på två hagar.

– Jag har alltid älskat djur och kan inte vara utan dem – minst en katt är ett måste i mitt liv. Men ju knasigare och mer annorlunda djur, desto bättre. Det var nog just det som jag fastnade för hos alpackorna, berättar Maria.

Ett superlyxigt får

– Alpackor är som ett superlyxigt får, med en päls som ger fantastiskt fin ull. Sedan har de en katts kynne – de väljer själva vad de vill göra och när. De är dessutom lite som höns när det kommer till att skvätta grus och rulla runt i en sandhög och så kliar de sig bakom öronen med hjälp av bakbenen, precis som en hund. Och deras ögon, det är som att de ser rakt in i ens själ, säger Maria.

Hon började med tre alpackor 2017. Tre alpackor är ett minimum eftersom de är flockdjur och inte alls trivs på egen hand. Sedan dess har flocken vuxit, dels genom egen avel, dels genom inköp från andra uppfödare.

Alpackan hör till kamelsläktet men är inget packdjur och den har aldrig avlats för styrka eller samarbetsvillighet så som lamor och kameler. I stället är det den fina ullen som uppfödarna är ute efter.

– Alpackaull har väldigt fina fibrer och finns i många olika nyanser. Man kan göra allt från tunna skira sjalar till värmande, brandtåliga plagg av den. Jag älskar handarbete och tar vara på all ull jag kan, säger Maria.

Vinna förtroendet

Alpackor är ganska reserverade djur och man måste vinna deras förtroende.

– Normalt sett gillar de inte att bli klappade, men mina alpackor har inte riktigt läst handboken för hur en alpacka ska vara så några gillar faktiskt att bli kliade, säger Maria.

Med lite alpackagodis i handen får vi möjlighet att bekanta oss med alla djur. Teo, gruppens yngsta deltagare på 14 år, håller sig lite på sidan och lyckas få de mest skygga alpackorna att äta ur hans hand. Teos mamma Kerstin väljer en annan taktik och blir snabbt omringad av mer framfusiga alpackor som insett att det vankas godis.

När Maria och hennes man skaffade de första alpackorna dröjde det inte länge förrän folk började köra långsamt genom byn för att spana, eller så ställde sig nyfikna på vägen för att titta på alpackorna.

– Jag insåg att det fanns ett intresse att få komma och hälsa på djuren, så jag började erbjuda olika upplevelser. Hälsa-på-turen passar bra för familjer med små barn då man bara rör sig på gården, och då får man även hälsa på mina höns och kaniner. Sedan kan man välja alpackatrekking, alltså skogspromenader där man får vandra med en alpacka i koppel i skogen här intill. Alpackorna älskar att få lämna hagen och det är bra att de får träffa lite folk så att de bli lättare att hantera. Dessutom får de jobba lite för brödfödan.

– Väljer man alpackatrekking går man i långsamt tempo ett par kilometer på en lättvandrad stig, förklarar Maria.

En sprallig grupp

Vår grupp väljer en kortare skogspromenad. I normala fall får man en alpacka var att vandra med, men Maria tycker lite synd om killarna som skulle bli kvar i hagen och det slutar med att alla får följa med. Vi får därför med oss sju alpackor på fyra personer.

– Det går bra, de kan vara lite spralliga i början men lugnar ner sig när vi kommer till skogen, säger Maria medan hon vant sätter på dem deras grimmor.

Och nog är de lite spralliga. Det första som händer är att så gott som alla kastar sig i sanden på vägen och rullar runt i ett stort sandmoln.

– Se, de är precis som höns, säger Maria glatt.

När vi fått ordning på alla, nu rätt dammiga alpackor, går vi i enad trupp över en trafikerad väg. Efter det är vi inne i en vacker blandskog med en fin upptrampad stig. Nu blir det också betydligt lugnare i gruppen. Alla alpackor har sin personlighet och det syns tydligt i skogen,

– Kungen, alltså avelshingsten Indygo, har alltid gått först men på senare tid håller han sig hellre längst bak och håller koll på de andra, berättar Maria. Unghingsten Frej, som är störst i kroppen men minst i knoppen, vill absolut inte gå först, medan Piggelin, en annan av unghingstarna, absolut ska vara i täten.

Blixten är noga med det personliga utrymmet och kan sparka bakåt om han får någon för nära bakom sig. Som tur är har alpackor inga hårda hovar utan mjuka trampdynor, så en spark känns inte så mycket, säger Maria.

Speciellt läte

Det är något vilsamt med att gå med en alpacka, om man bortser från små avsteg in i en gran eller ett lövträd för lite magmassage eller när allt det sköna gröna måste provsmakas. En av alpackorna söker lite närhet och snusar mjukt på armen med sin varma nos. Då och då hörs en alpacka humma lugnt och stillsamt.

– De har verkligen ett speciellt läte, väldigt mjukt och mysigt, säger Teo. Efter en kort fikapaus med vacker utsikt bär det av nedåt. En av alpackorna har spottat på en kompis och går nu med öppen mun, vilket får oss att skratta.

– Ja, de ser inte kloka ut. När de spottar är det som att de kräks, vilket de inte alls gillar så då måste de vädra munnen ett tag, förklarar Maria. Som tur är spottar de bara när de känner sig trängda, och sällan på människor.

Tillbaka på gården släpper vi lös alpackorna bakom boningshuset, där härligt grönt gräs väntar. Det är lite svårt att skiljas från dem, men antagligen är de rätt nöjda med oss för de går snabbt i väg.

– Det var en rolig och annorlunda upplevelse, summerar Kerstin dagens promenad. Och mysigt, jag visste inte att de hade sådana olika personligheter.

– De var kanske lite vildare än jag hade trott, men det var kul att promenera med dem, säger Teo.

Läs mer på: www.billabergets.se

Text: Misan Lindqvist
Foto: Michael Engman