Lyckad jakt på SCA-mark för kvinnliga jägare

Berätta lite kort om dig själv!

– Jakt har varit mitt största intresse i över tio år, och som viltmästare har jag fått en bred kunskap inom både viltvård och viltförvaltning. Jag gillar framförallt jakt med ställande hundar och äger själv två älghundar som jag jagar älg och vildsvin med. Jag har även Skallsångens kennel och är älghundsdomare, vilket ger mig möjlighet att kombinera min passion för hundar med min kärlek till jakten. Just nu doktorerar jag inom djurvälfärd och ekonomi vid slakt, men är även involverad i projekt kopplat till djurvälfärd vid olika jaktformer. Tillsammans med min sambo och våra två barn bor jag i Knivsta, där vi omges av natur och djur, vilket är en viktig del av vår vardag. Barnen har varit med på älgjakt sedan de låg i magen, då de gick under benämningen dubbelkalvarna, och älskar att vara med på äventyr i det vilda.

Hur hamnade ni på SCA-mark?

– Jag har jakt som mitt största intresse och jagar mycket, främst älg och vildsvin. Jag tänkte att det kunde vara kul att dra ihop ett gäng kvinnor och jaga tillsammans. Det är alltid kul med variation och att få träffa likasinnade. I slutänden blev vi nio kvinnor från olika ställen i Sverige, i åldrarna 26 till 46 år. En del har jagat länge medan några var relativt nyblivna jägare. Alla kände mig men i övrigt kände nästan ingen någon annan. Det blev också lite av en hundträff, för fyra av de deltagande hundarna kom från min kennel.

Jag tog tidigt kontakt med Elin Olofsson, SCA, och Roland Saitzkoff, SCAs jaktansvarige, och kollade läget och blev väldigt bra bemött. På så vis fick jag tag på ett jaktområde på SCA-mark mellan Svenstavik och Ånge.

Berätta om jaktdagarna

– Det var väldigt roliga och lärorika dagar med mycket jakt. Vädret var kanske inte på vår sida. Först var det väldigt varmt, vilket innebar att vi bara kunde jaga tidigt på morgonen, och sedan regnade det en hel del. Men det var ändå lyckat.

Det första som fick göras var att planera in var vi skulle sitta på pass, eftersom vi inte hade några jaktkartor med utsatta pass. Det var nyttigt att få tänka till och bedöma hur vi skulle placera ut oss och var älgarna kunde tänkas stå, med hänsyn till hur terrängen ser ut. Det var ett fint område med en hel del ungskog men bitvis ganska stenigt och många fina myrar. Och det fanns överhuvudtaget ingen mobiltäckning i området så det var lite utmanande. All kommunikation fick ske via radio.

Blev det någon älg?

– Vi hade tilldelning på fyra älgar men det blev bara en, på den tredje jaktdagen. Det var roligt!Vi hade älgarbeten varje dag med hundarna, men det var bara skottläge på tjuren.

Sedan fick vi även kontakt med en björn! En av unghundarna lyckades ta upp den och då sprang den rakt mot en av passkyttarna som såg björnen på 40-50 meters håll. Nu var ju tilldelningen på björn full i Jämtland, så det var inte tal om någon björnjakt. Vi andra följde händelserna med spänning över pejlen – först trodde jag att hunden hade fått upp en älg och följde den, men när hunden sprang rakt uppför en brant insåg jag att det måste vara en björn den jagade efter. Alla fick nog upp pulsen rejält! Det var ju också roligt för hunden som bara var drygt ett år gammal.

Hur är det att jaga på marker som man normalt inte är på?

– Det var väldigt fina marker, men det var inte lika mycket vilt som vi har hemma i Uppsalatrakten där jag främst jagar. Ser man inte älg så finns det alltid vildsvin. Den största skillnaden är ytorna, som är mycket större i norr, jag har tidigare jagat en del i Västerbotten. Det påverkar hundarnas arbete, för då måste man ha bra hundar som klarar av att söka av stora områden och hitta spår. Här nere i Uppland är det mindre områden och mer spår, men det ställer också till det ibland.

Vad driver dig när det kommer till jakt?

– Samspelet med hundarna, för det är ett riktigt lagarbete att smyga på ståndskall. Och jag gillar att se hur hundarna utvecklas. Sedan är det helt fantastiskt att få vara i skogen, det är verkligen återhämtning för mig. Det är också viktigt att jaga med respekt för det vilda. Och såklart att få hänga med likasinnade människor!

Hur fungerade samarbetet i jaktlaget?

– Det var jättekul och intensivt!  Vi hade som sagt nästan ingen mobiltäckning, och det är ju ovant, men spännande, och också lite skönt. Ville man prata med sin familj fick man åka högt upp till på ett berg för att få tillräckligt bra täckning. Det gjorde det även lite svårt att hålla koll på var hundarna var eftersom mobilpejlarna inte fungerade så bra.

Vi bodde vackert men enkelt, i stugor utan vare sig el och vatten. Det betyder ju att allt tar mycket längre tid, för man måste hämta vatten som ska kokas och så vidare. Vi var indelade i matlag, så medan några fixade middag kunde vi andra njuta av bastun och badtunnan och bara hänga och umgås.

Sedan tar det ju en del energi att träffas så här och lära känna varandra på så kort tid. Men jag är väldigt glad och tacksam att vi fick den här upplevelsen och att det blev lyckat. Det är bra att SCA erbjuder den här jaktmöjligheten, där man kan dra ihop ett gäng för några dagar.

Hur var det att bara jaga med kvinnor?

– Det var kul, och både givande och stärkande att själva få välja exakt hur vi ville lägga upp jakten.  Men visst, alla har ju sina vanor och idéer för hur man ska jaga så det var många viljor som skulle föras samman. Det är ju alltid lite utmanande att vara jaktledare.

I dag är det många kvinnor som tar jägarexamen och vi måste se till att stötta dem och skapa inkluderande jaktmiljöer. Jag är ofta ensam tjej när jag jagar och det är inte alltid så lätt, utan jag kan fortfarande bli ifrågasatt trots att jag har jagat länge. Det finns n en del att jobba på för att få fler kvinnor att inte bara bli jägare utan också känna sig välkomna och respekterade för den de är och det de kan bidra med.

Blir det mer jakt på SCA-mark nästa år?

– Oj, det vet jag inte. Jag kommer givetvis att jaga, det är ju det jag brinner för och jag jagar så mycket jag kan och hinner. Men om det blir en sådan här upplevelse igen återstår att se.

Foto på Josefine Jerlström: Mathilda Persson.
Övriga foton: Josefine Jerlström